.
Vissa saker kan man inte förklara inte ens för sig själv.... Jag vet verkligen inte.
HAHAHAHA Min nya idol!! :D <3
Dance!
Har typ inte bloggat nått och ja komemr säkert inte bli mer aktiv men jaja x) Fast måste säga att jag för tillfället är överlycklig! :D Bland de bästa dagarna i mitt liv har det varit!! :D Ihhh!! ^^
Men jaja bara för att inte vara as tråkig slänger jag upp några bilder från skolans dansföreställning ^^
/ AnnA
Men jaja bara för att inte vara as tråkig slänger jag upp några bilder från skolans dansföreställning ^^
/ AnnA
Je voudrais
Asså haha känner igen mig så mcket i detta asså XD
Ingen förolämpar min häst (eller ja snarare Lillen och Ronja) Men jag får förolämpa dem hur mycket jag vill ^^
/ AnnA
Ingen förolämpar min häst (eller ja snarare Lillen och Ronja) Men jag får förolämpa dem hur mycket jag vill ^^
/ AnnA
The battle in my heart, between my feelings and my sanity
Ännu en liten del av min lilla berättelse, önskar att jag vore bättre på att skriva. Men det kommer med träning antar jag. Får inte riktigt fram det jag vill, men är ändå hyfsat nöjd. Måste ta och rita en egen bild till den. Vet redan hur den ska se ut, ska bara ta mig tid att göra den också.
Jag hörde ett skrik. Innan jag förstod att det var jag själv som skrikit så hade pojken redan satt sig framför mig. Han förde sakta händerna mot mig. Jag försökte ta mig undan men just då grep han tag om mina kinder, lyfte upp mitt huvud och såg mig i ögonen.
Hans först undrande blick, byttes snabbt ut till en förvånad och sedan såg han nästan orolig ut. Varför? Hur kunde han bry sig om mig? Jag var en främling som inte borde betyda någonting för honom.
Han släppte mitt ansikte och lade armarna om mig och tryckte min kropp mot sig. Hans känslor var så intensiva, jag klarade inte mer. Jag ville bara ge upp. Men någonstans inom mig fanns fortfarande en liten bit av mitt gamla jag kvar. Den som alltid var på sin vakt, orädd och med en kämparglöd utan dess like.
Jag puttade honom ifrån mig. Så snabbt jag kunde reste jag mig, vinglade till en aning men återfick balansen. Jag famlade efter mitt svärd, men det var inte där. Jag såg på honom, vaksamt som ett lejon som följer sitt byte medan jag sakta backade mot det jag trodde var närmaste utvägen. Hela min kropp var på helspänn. Jag visste att om han skulle komma mot mig och vilja slåss, skulle jag inte ha en chans. Han var mycket större än mig och dessutom kunde jag knappt stå ordentligt.
Men han bara satt där som för att vänta ut mig. Se vad jag skulle göra här näst. Jag kände för att säga något, men jag visste inte vad.
Jag kände närheten av träd, deras låga viskningar i vinden. Jag kände barken mot ryggen och stannade. Pojken reste sig upp. Kom gående mot mig, men utan ens en blick gick han förbi mig. Men precis innan han var framför mig formade han sina läppar till ett ord. Ett ord jag hade hört så många gånger. Den chock jag fick när jag förstod innebörden i det och vem han faktiskt var. Eithan, det kunde inte vara möjligt. Allt detta var i mitt förflutna, minnen jag inte ville ha kvar, minnen jag hade gjort allt för att glömma. Jag sjönk ner på marken medan trädet skrapade min rygg. Grästet var svalt mot mina ben och jag hörde inte längre Eithans fotsteg. Nu kunde jag tillåta mig själv att gråta, visa min svaghet. Jag lutade huvudet mot knäna och lät tårarna rinna fritt. Ingen kunde se mig, det är bara jag och skogens tysta viskanden här.
Jag hörde ett skrik. Innan jag förstod att det var jag själv som skrikit så hade pojken redan satt sig framför mig. Han förde sakta händerna mot mig. Jag försökte ta mig undan men just då grep han tag om mina kinder, lyfte upp mitt huvud och såg mig i ögonen.
Hans först undrande blick, byttes snabbt ut till en förvånad och sedan såg han nästan orolig ut. Varför? Hur kunde han bry sig om mig? Jag var en främling som inte borde betyda någonting för honom.
Han släppte mitt ansikte och lade armarna om mig och tryckte min kropp mot sig. Hans känslor var så intensiva, jag klarade inte mer. Jag ville bara ge upp. Men någonstans inom mig fanns fortfarande en liten bit av mitt gamla jag kvar. Den som alltid var på sin vakt, orädd och med en kämparglöd utan dess like.
Jag puttade honom ifrån mig. Så snabbt jag kunde reste jag mig, vinglade till en aning men återfick balansen. Jag famlade efter mitt svärd, men det var inte där. Jag såg på honom, vaksamt som ett lejon som följer sitt byte medan jag sakta backade mot det jag trodde var närmaste utvägen. Hela min kropp var på helspänn. Jag visste att om han skulle komma mot mig och vilja slåss, skulle jag inte ha en chans. Han var mycket större än mig och dessutom kunde jag knappt stå ordentligt.
Men han bara satt där som för att vänta ut mig. Se vad jag skulle göra här näst. Jag kände för att säga något, men jag visste inte vad.
Jag kände närheten av träd, deras låga viskningar i vinden. Jag kände barken mot ryggen och stannade. Pojken reste sig upp. Kom gående mot mig, men utan ens en blick gick han förbi mig. Men precis innan han var framför mig formade han sina läppar till ett ord. Ett ord jag hade hört så många gånger. Den chock jag fick när jag förstod innebörden i det och vem han faktiskt var. Eithan, det kunde inte vara möjligt. Allt detta var i mitt förflutna, minnen jag inte ville ha kvar, minnen jag hade gjort allt för att glömma. Jag sjönk ner på marken medan trädet skrapade min rygg. Grästet var svalt mot mina ben och jag hörde inte längre Eithans fotsteg. Nu kunde jag tillåta mig själv att gråta, visa min svaghet. Jag lutade huvudet mot knäna och lät tårarna rinna fritt. Ingen kunde se mig, det är bara jag och skogens tysta viskanden här.
Bild: Wallbase, app till Android
//Nikita
//Nikita
When I write a story, it comes directly from my heart
Helt ovärt inlägg för er som inte är intresserad av mer "djupa" saker.
Rubriken, som återspeglar vad jag tänkte på just den sekund jag skrev den, är en förklaring till varför min kreativitet har sina dagar, och andra inte. Jag måste känna något för att kunna få ut något, spelar ingen roll om det är skriftligt, inom foto eller måleri. Så måste jag alltid ha någon sorts känslor som jag kan få utlopp av. Jag har inte det alla dagar, inte på det sättet. Det är väldigt svårt att förklara, men det har med rubriken att göra. Jag tänker inte så mycket om vad jag skriver, jag skriver det jag känner för i just det ögonblicket. Det kommer direkt från hjärtat det jag skriver, därför jag kan ha svårt med att exempelvis blogga, då jag har svårt att skriva om ointressanta saker, eller på annat sätt saker om jag inte tänker på.
Ibland kan jag öppna ett dokument, skriva ner mina tankar, det jag grubblar över, och sen bara radera. För att ingen ska se vad jag skrivit. Men jag skrev det, bara för att få ut det. Jag måste få ut mina känslor på något sätt.
Ibland har mina tankar och känslor ingen direkt form. Mina drömmar kan lämna djupa spår. Dessa är ofta vad jag försöker skriva ned. Men sällan blir det så bra som jag önskat.
Jag lade försiktigt ned handen på hennes hals. De stora fjällen mot min hand var kalla och hårda, som den perfekta rustningen. Jag kände hennes hjärtslag, där jag satt, uppe på hennes rygg och såg ut över landskapet som sträckte ut sig framför oss. Den friska doften som fördes med vinden fick mig för att en sekund glömma bort allvaret i situationen. Det var krig nu, jag hade inte tid att drömma mig bort.
Jag hörde ljudet av en örns vingar klyva luften. Jag lyfte blicken och såg den segla över oss, den skriade och ljudet skar genom mina öron.
”Vi går, det ser inte ut som att det finns någon kvar här.” tanken av min bevingade vän som stod under mig hördes tydligt inuti mitt huvud.
”Okej, men låt oss bara ta en sista titt. Bara ett varv runt fältet, jag vill inte lämna kvar någon skadad.”
Jag visste att hon hörde mig lika tydligt som jag hade hört henne, men det dröjde ändå en halv sekund för mycket innan hon slog ut med sina stora isblå vingar och lyfte från marken. Hon var orolig, det visste jag. Men jag visste också att det inte var någon idé att fråga henne. Hon skulle bara avfärda min undran som något en ’vanlig människa inte behöver tänka på’.
Rubriken, som återspeglar vad jag tänkte på just den sekund jag skrev den, är en förklaring till varför min kreativitet har sina dagar, och andra inte. Jag måste känna något för att kunna få ut något, spelar ingen roll om det är skriftligt, inom foto eller måleri. Så måste jag alltid ha någon sorts känslor som jag kan få utlopp av. Jag har inte det alla dagar, inte på det sättet. Det är väldigt svårt att förklara, men det har med rubriken att göra. Jag tänker inte så mycket om vad jag skriver, jag skriver det jag känner för i just det ögonblicket. Det kommer direkt från hjärtat det jag skriver, därför jag kan ha svårt med att exempelvis blogga, då jag har svårt att skriva om ointressanta saker, eller på annat sätt saker om jag inte tänker på.
Ibland kan jag öppna ett dokument, skriva ner mina tankar, det jag grubblar över, och sen bara radera. För att ingen ska se vad jag skrivit. Men jag skrev det, bara för att få ut det. Jag måste få ut mina känslor på något sätt.
Ibland har mina tankar och känslor ingen direkt form. Mina drömmar kan lämna djupa spår. Dessa är ofta vad jag försöker skriva ned. Men sällan blir det så bra som jag önskat.
Jag lade försiktigt ned handen på hennes hals. De stora fjällen mot min hand var kalla och hårda, som den perfekta rustningen. Jag kände hennes hjärtslag, där jag satt, uppe på hennes rygg och såg ut över landskapet som sträckte ut sig framför oss. Den friska doften som fördes med vinden fick mig för att en sekund glömma bort allvaret i situationen. Det var krig nu, jag hade inte tid att drömma mig bort.
Jag hörde ljudet av en örns vingar klyva luften. Jag lyfte blicken och såg den segla över oss, den skriade och ljudet skar genom mina öron.
”Vi går, det ser inte ut som att det finns någon kvar här.” tanken av min bevingade vän som stod under mig hördes tydligt inuti mitt huvud.
”Okej, men låt oss bara ta en sista titt. Bara ett varv runt fältet, jag vill inte lämna kvar någon skadad.”
Jag visste att hon hörde mig lika tydligt som jag hade hört henne, men det dröjde ändå en halv sekund för mycket innan hon slog ut med sina stora isblå vingar och lyfte från marken. Hon var orolig, det visste jag. Men jag visste också att det inte var någon idé att fråga henne. Hon skulle bara avfärda min undran som något en ’vanlig människa inte behöver tänka på’.
"There's a few people who understands the true feeling and disire of what we call perfectionism"
//Nikita
Lite gamla bilder
Använda familjens dator idag en sväng och redigerade lite gamla bilder, hittade några som jag faktiskt var ganska nöjd med och redigerade dom. Personligen är den sista min favorit och har fått komma upp i portfoliot på hemsidan.
Sony A100
Photoshop CS3
Sony A100
Photoshop CS3
//Nikita
Instrumentalt
Inte första gången jag skriver detta, men jag älskar verkligen instrumental musik! Så sjukt awesome det är! Speciellt från actionserier med fantasy i, där har dom ofta otroliga soundtracks. Tänkte att jag skulle visa er några som jag totalt älskar!
Sen ska jag säga, detta är bara några av alla jag brukar lyssna på, några hittade jag ikväll, några har jag letat länge efter, några är "gammla som gatan".
Bleach OST
Fairy Tail OST
Immediate Music
Heavy Rain Soundtrack
Transformers Soundtrack (1,2 och 3)
Sen ska jag säga, detta är bara några av alla jag brukar lyssna på, några hittade jag ikväll, några har jag letat länge efter, några är "gammla som gatan".
Bleach OST
Fairy Tail OST
Immediate Music
Heavy Rain Soundtrack
Transformers Soundtrack (1,2 och 3)
//Nikita
Dead by April RULES!
Den svenska befolkningen har äntligen fattar vad MUSIK är!
Nog för att jag hjälpte till, men ändå.
Dead by April, kommer dom till Eurovision så tar dom hem hela skiten!
Nog för att jag hjälpte till, men ändå.
Dead by April, kommer dom till Eurovision så tar dom hem hela skiten!
Btw, Jag älskar seriöst Jimmies personlighet! xD
//Nikita
