Ännu en liten del av min lilla berättelse, önskar att jag vore bättre på att skriva. Men det kommer med träning antar jag. Får inte riktigt fram det jag vill, men är ändå hyfsat nöjd. Måste ta och rita en egen bild till den. Vet redan hur den ska se ut, ska bara ta mig tid att göra den också.


Jag hörde ett skrik. Innan jag förstod att det var jag själv som skrikit så hade pojken redan satt sig framför mig. Han förde sakta händerna mot mig. Jag försökte ta mig undan men just då grep han tag om mina kinder, lyfte upp mitt huvud och såg mig i ögonen.
Hans först undrande blick, byttes snabbt ut till en förvånad och sedan såg han nästan orolig ut. Varför? Hur kunde han bry sig om mig? Jag var en främling som inte borde betyda någonting för honom.
Han släppte mitt ansikte och lade armarna om mig och tryckte min kropp mot sig. Hans känslor var så intensiva, jag klarade inte mer. Jag ville bara ge upp. Men någonstans inom mig fanns fortfarande en liten bit av mitt gamla jag kvar. Den som alltid var på sin vakt, orädd och med en kämparglöd utan dess like.
Jag puttade honom ifrån mig. Så snabbt jag kunde reste jag mig, vinglade till en aning men återfick balansen. Jag famlade efter mitt svärd, men det var inte där. Jag såg på honom, vaksamt som ett lejon som följer sitt byte medan jag sakta backade mot det jag trodde var närmaste utvägen. Hela min kropp var på helspänn. Jag visste att om han skulle komma mot mig och vilja slåss, skulle jag inte ha en chans. Han var mycket större än mig och dessutom kunde jag knappt stå ordentligt.
Men han bara satt där som för att vänta ut mig. Se vad jag skulle göra här näst. Jag kände för att säga något, men jag visste inte vad.
Jag kände närheten av träd, deras låga viskningar i vinden. Jag kände barken mot ryggen och stannade. Pojken reste sig upp. Kom gående mot mig, men utan ens en blick gick han förbi mig. Men precis innan han var framför mig formade han sina läppar till ett ord. Ett ord jag hade hört så många gånger. Den chock jag fick när jag förstod innebörden i det och vem han faktiskt var. Eithan, det kunde inte vara möjligt. Allt detta var i mitt förflutna, minnen jag inte ville ha kvar, minnen jag hade gjort allt för att glömma. Jag sjönk ner på marken medan trädet skrapade min rygg. Grästet var svalt mot mina ben och jag hörde inte längre Eithans fotsteg. Nu kunde jag tillåta mig själv att gråta, visa min svaghet. Jag lutade huvudet mot knäna och lät tårarna rinna fritt. Ingen kunde se mig, det är bara jag och skogens tysta viskanden här.