Helt ovärt inlägg för er som inte är intresserad av mer "djupa" saker.

Rubriken, som återspeglar vad jag tänkte på just den sekund jag skrev den, är en förklaring till varför min kreativitet har sina dagar, och andra inte. Jag måste känna något för att kunna få ut något, spelar ingen roll om det är skriftligt, inom foto eller måleri. Så måste jag alltid ha någon sorts känslor som jag kan få utlopp av. Jag har inte det alla dagar, inte på det sättet. Det är väldigt svårt att förklara, men det har med rubriken att göra. Jag tänker inte så mycket om vad jag skriver, jag skriver det jag känner för i just det ögonblicket. Det kommer direkt från hjärtat det jag skriver, därför jag kan ha svårt med att exempelvis blogga, då jag har svårt att skriva om ointressanta saker, eller på annat sätt saker om jag inte tänker på.

Ibland kan jag öppna ett dokument, skriva ner mina tankar, det jag grubblar över, och sen bara radera. För att ingen ska se vad jag skrivit. Men jag skrev det, bara för att få ut det. Jag måste få ut mina känslor på något sätt.
Ibland har mina tankar och känslor ingen direkt form. Mina drömmar kan lämna djupa spår. Dessa är ofta vad jag försöker skriva ned. Men sällan blir det så bra som jag önskat.


Jag lade försiktigt ned handen på hennes hals. De stora fjällen mot min hand var kalla och hårda, som den perfekta rustningen. Jag kände hennes hjärtslag, där jag satt, uppe på hennes rygg och såg ut över landskapet som sträckte ut sig framför oss. Den friska doften som fördes med vinden fick mig för att en sekund glömma bort allvaret i situationen. Det var krig nu, jag hade inte tid att drömma mig bort.
Jag hörde ljudet av en örns vingar klyva luften. Jag lyfte blicken och såg den segla över oss, den skriade och ljudet skar genom mina öron.
”Vi går, det ser inte ut som att det finns någon kvar här.” tanken av min bevingade vän som  stod under mig hördes tydligt inuti mitt huvud.
”Okej, men låt oss bara ta en sista titt. Bara ett varv runt fältet, jag vill inte lämna kvar någon skadad.”
Jag visste att hon hörde mig lika tydligt som jag hade hört henne, men det dröjde ändå en halv sekund för mycket innan hon slog ut med sina stora isblå vingar och lyfte från marken. Hon var orolig, det visste jag. Men jag visste också att det inte var någon idé att fråga henne. Hon skulle bara avfärda min undran som något en ’vanlig människa inte behöver tänka på’.